Ensamtid för ett ensambarn.
Många om inte alla har ju precis som jag ett behov av att få lite “egentid” ibland. Jag mår seriöst dåligt när jag inte får den. Jag blir fruktansvärt likgiltig och känner mig mest som en robot. Jag glömmer tankar och känslor och hela min rymd. Jag vet inte varför det har blivit så, för det har inte alltid varit så. Funderingarna går fram och tillbaka men kommer inte till någon slutsatts annat än att jag vuxit upp som ensambarn och därför är van vid att ha mycket tid för mig själv.
Jag har alltid, som liten pendlat mellan morsan och farsan då de skilde sig när jag var tre. Så jag har bara träffat mina halvsyskon där. Varannan helg. Det var en tuff tid för mig. Farsan träffade tidigt en ny kvinna, lite väl tidigt!! Frågade jag varför mamma och pappa skildes när jag var liten fick jag som svar att “Mamma och pappa inte kom överens” fast det inte var sanningen. Såhär i efterhand har man pusslat ihop detaljerna till en annan sanning. Pappa var otrogen, annars tror jag knappast “den nye” hade flyttat in 1-2 veckor efter att mamma och jag flyttat. Jag var alltid ledsen när jag var hos pappa, jag saknade min mamma och trivdes inte med att ha fått helt nya regler av “den nye” som nu bodde där och inkräktade på mitt hem. Jag vet inte varför jag inte tyckte om henne egentligen…men jag kanske kände undermedvetet att pappa hade svikit mamma för “den nye” och därför kände ett visst ag emot henne. Jag var så liten då så det är svårt att avgöra. Känslorna följde sedan med hela livet fram tills att jag var 14 och då tyckte att jag var stor nog att ge fan i dom. Jag slutade åka dit och det var egentligen ingen som tvingade mig. Mamma visste hur det var, men hon behövde precis som jag skriver om nu, lite ensamtid. Jag klandrar henne inte.
Min relation till farsan har alltid varit bristfällig även om den på senare år har blivit mycket bättre. Jag har valt att gå samma väg som han en gång gjorde. Att bli snickare var nog också något som låg undermedvetet. Jag har ärvt mycket av pappa. All hans bollkänsla, att vara bra på att skissa och använda händerna på ett kreativt sätt. Jag är väldigt glad för det. Det har hjälpt mig otroligt mycket i livet so far. Dessutom har jag jobbat med farsan i många år och vi har kul som fan när vi gör det. Jag ska jobba hårdare på den kontakten för jag vägrar vika även om det ibland gör ont att känna efter.
Jag fick en efterlängtad lillebror när jag var sju. Det var en vändpunkt angående min tid hos farsan. Jag fick en ny medlem i familjen att bry mig om. Det är nog det enda jag är riktigt bra på vad gäller människor. Erik, min bror blir 16 i år han fyller i februari precis som jag. Det är först nu jag känner att jag kan ha något i utbyte av min bror än att bara skratta åt hans galna upptåg. Vi kan ju göra saker som “gelikar” eller vad man ska säga…ja du fattar. Han är världens bästa bror!
